På Nordiska Kompaniets webbplats används cookies. Cookies som behövs för att webbplatsen ska fungera har sparats i din dator.

Godkänn alla cookies Avböj tredjepartscookies
Vi har stängt Välkommen in imorgon

Stjärnskottet Janice Kavander.

Janice Kavander är artisten som har kallats Sveriges nya stjärnskott. Hon slog igenom 2016 med låten Don’t Need To, har nyligen släppt sitt debutalbum Fallin Out, och sjöng i finalprogrammet i senaste säsongen av På spåret. Här berättar sångerskan för NK hur det är att vara en förebild för andra och hur hon kommer att fira påsk.

I huvudet på

Du slog igenom för två år sedan med låten Don’t Need To och signades av Sony Music. Var det något du hade förväntat dig?
– Jag blev förvånad att den uppskattades så mycket här i Sverige, av någon anledning. Innan vi släppte låten hade jag och min manager börjat prata med olika skivbolag i Sverige. De tyckte alla att det lät bra men trodde inte på det hela vägen. Så kändes det i alla fall. Vi bestämde oss då för att släppa Don’t Need To själva. Efter det gick det rätt fort, och skivbolagen började kontakta oss. Vi landade till slut i att signa med ett av Sony Musics dotterbolag, Four Music, i Tyskland.
– Det jag gör är så personligt och viktigt att det kommer synas om det är någon som försökt förändra mig eller sagt att jag ska göra något annorlunda. Och då blir det inte bra för någon, tror jag.

Hur kändes det att släppa ditt debutalbum Fallin Out?
– Det kändes rätt läskigt. Jag insåg hur personlig skivan faktiskt är, och att alla andra nu skulle lyssna och döma. Det var också väldigt mycket förväntningar, press och sådant som följde med när jag började få recensioner redan innan albumet släpptes. Det gick fram och tillbaka – ena dagen var jag bara taggad på att få släppa albumet, nästa dag undrade jag och jag verkligen hade tänkt igenom detta tillräckligt. Men när dagen för släppet kom var det en lättnad och en befrielse. Det kändes verkligen rätt, och jag landade i det till slut.

Du är med i Tensta Gospel Choir, där flera kända artister som Lykke Li, Mapei och Linda Pira varit med. Vad har den betytt för dig?
– Det finns en gemenskap och en värme som gjorde att jag vågade ta steget till att följa min dröm. Det är en plats där man får utvecklas, och vi stöttar och hjälper varandra.. Det var där jag började med mitt körande, som ledde till att jag började köra bakom artister. Så det har, utöver gemenskapen, även gett mig jobb och kontakter. Kören har definitivt varit en viktig grund till det jag gör idag, och jag är fortfarande med i kören.

Örhängen från Cornelia Webb, Nk Details, Gatuplan. Fotografi Mathias Nordgren.

Vilka är dina musikaliska förebilder?
– Som vokalist och sångerska har Whitney Houston varit min ledstjärna sedan jag var liten. Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag minns att min mamma visade mig ett klipp på Whitney. Jag blev så fascinerad över hur mäktigt hon sjöng, trots att hon var så liten. Jag bestämde mig då att jag skulle bli Whitney när jag blev stor. Efter några år insåg jag att jag inte kunde bli henne, utan att jag bara skulle sjunga, helt enkelt, och vara mig själv.

Har du alltid trott på dig själv och det du gör?
– Självförtroendet har nog inte alltid varit där, det ska jag vara ärlig med. Men jag har alltid trott väldigt starkt på att göra det jag älskar, och att det inte finns något annat. Sedan jag var liten har jag varit väldigt mån om att det jag gör ska vara kul och att jag ska brinna för det. Och även i de stunder då jag inte har trott på mig själv, har jag alltid kommit tillbaka till det. Det är en väldig trygghet.

Hur känns det att folk kanske lyssnar på dig på samma sätt som du lyssnar på dina idoler?
– Jag hoppas att jag kan vara ett slags inspiration för framförallt unga tjejer. Jag har haft några som kommit fram och som har skrivit till mig att jag inspirerar dem. Det känns magiskt att jag kan influera andra, men det känns också läskigt på ett sätt. Det blir ett tungt ansvar.

Vad är ditt största framtidsmål?
– Jag har alltid drömt om att spela i Madison Square Garden, jag har alltid sett det tydligt framför mig. Jag sa det i en intervju en gång för två år sedan, och det har jag verkligen fått äta upp, det har liksom förföljt mig. Det är en skrämmande målbild, men jag ser fram emot den dagen, när den nu kommer.

Nu nalkas det mot påsk. Hur ser dina påskplaner ut?
– Jag älskar verkligen godis. Alla som känner mig kan instämma i att jag är en godisgris. Men jag har ändå inga speciella påsktraditioner. När vi var yngre fick vi leta efter påskägg hemma, men inte så mycket mer än så. Vi kommer troligtvis åka till min killes mormor på påskmiddag som vi har gjort de senaste åren, och bara ta det lugnt. Blev besviken förra året på att jag inte fick något påskägg av min kille, så jag ska försöka hinta lite om det nu de kommande dagarna.

Dela