På Nordiska Kompaniets webbplats används cookies. Cookies som behövs för att webbplatsen ska fungera har sparats i din dator.

Godkänn
Välkommen in Idag har vi öppet

NK Galans Hederspris 2017.

NK:s Hederspris, utses av Nordiska Kompaniet.
NK vill hylla en innovatör eller kreatör som har tänjt på gränserna och påverkat världen genom sitt kreativa bidrag. Aktören har skapat intryck som förändrat vårt sätt att beskåda modevärlden. I samarbete med Anders Krisar har Nordiska Kompaniet tagit fram en statyett i form av en hand som tilldelas pristagaren på NK Galan. STIL träffade Anders Krisar där han berättade mer om tanken bakom handen.

Nordiska Kompaniets Hederspris 2017
Anders Krisar tog fram statyetten NK:s Hederspris.

 

Hur reagerade du när du fick förfrågan om att skapa en statyett för NK Galan?

— Det var såklart smickrande att de hörde av sig just till mig och jag kände direkt att det var en rolig grej att göra. Jag har alltid gillat NK och handlar själv ganska ofta där. Statyetten är en avgjuten hand i spegelblank brons.

Varför just en hand?

— När jag antog uppdraget fick jag väldigt fria händer, vilket var en förutsättning för samarbetet. Jag fastnade vid handen för att den är öppen för olika tolkningar. Samtidigt har den en tydlig koppling till mitt eget konstnärskap vilket var viktigt för mig. För mig personligen siar handen om framtiden och den spegelblanka ytan symboliserar modet som identitetsmarkör och spegling av samtiden. Men var och en får tolka den på sitt eget vis.

Du använde din egen hand, var det självklart från början?

— I slutändan blev det det, av flera anledningar. Hade jag valt en kvinnas eller en liten pojkes hand till exempel hade man kunnat tolka in så mycket i det. Med min egen hand blev det lite som ett självporträtt.

Handen är kluven på undersidan, en detalj som ofta är återkommande på olika sätt i dina verk?

— Ja, det grundar sig nog i min strävan efter att bli hel.

Med min egen hand blev det lite som ett självporträtt.

Känner du dig inte hel?

— Tror inte att det är många som känner sig hela i den här världen, men det är också det som gör livet intressant. Jag behöver sällan leta efter inspiration utanför mig själv, det finns mycket att ta av. Jag hade en väldigt kaotisk barndom.

Ditt mest uppmärksammade verk är en avgjutning av din mors ansikte i rent guld som du gjorde efter att hon gått bort. Ett verk som känns både besynnerligt och vackert på samma gång. Hon måste ha betytt mycket för dig?

— Mina verk ligger mig alltid väldigt nära. De blir därför logiska för mig själv men för andra kanske de kan kännas annorlunda eller konstiga. Vi hade ett kluvet förhållande men hon är anledningen till att jag existerar. Mina föräldrar skapade mig, vilket är otroligt stort. Familjen är den första referensen man har till att spegla sig själv.

Du jobbade tidigare som art director. Har du alltid haft ett intresse för form?

— Det har jag nog, men att jag blev art director från början var nog mest en slump. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. När jag kom ut från skolan var inte det första jag tänkte på att jag skulle förverkliga mig själv som konstnär. Mitt fokus var till en början bara att få en stabil tillvaro. Först när jag kände att jag hade en stabil grund, kunde jag börja drömma. Det är en otrolig lyx att få göra det jag gör idag, det är få förunnat.

Hade du någon wow-upplevelse, när du kände att det här kan jag leva på?

— Det var nog direkt efter min första utställning faktiskt. Den gick väldigt bra. Jag tjänade mycket mindre än som AD men pengarna var inte det viktigaste. Jag fick ihop tillräckligt och fick göra vad jag ville.

Du beskrivs ofta som lite av en outsider, känner du igen dig själv i den beskrivningen?

— Kanske inte så mycket idag, men till en början var jag definitivt en outsider. När jag gjorde min första utställning var jag inte en del av den etablerade konstvärlden. Jag kom från ett annat håll i förhållande till många andra vilket har gett mig andra referensramar, på gott och ont.

För två år sedan valde du att lämna Stockholm för New York.

— Ja, jag ville känna på hur det var att jobba i världens konstcentrum. New York är ett bra ställe att knyta kontakter på och visa vad man gör. Vårt gjuteri ligger också Upstate New York vilket underlättar arbetet väldigt mycket. Vi har täta avstämningar hela tiden.

Du säger vi?

— Ja, jag och mitt ateljéteam som innefattar min fru och tre assistenter.

Hur ser ert liv ut där?

– Vi jobbar i princip hela tiden, det är ett väldigt hektiskt tempo i New York. Jag borde vara mer social än vad jag är, men jag hamnar mest i ateljén.

Är det ett hårdare klimat än hemma i Sverige?

— Konkurrensen skulle nog vara lika hård i Sverige eftersom jag jobbar internationellt. Men rent ekonomiskt är det hårdare, allt är så mycket dyrare där.

Vad händer härnäst?

— Vi har börjat jobba med en hel del verk i marmor till privata samlare. Så just nu är vi mycket i Italien. Där är de experter på just marmor. Jag är väldigt noga med mina samarbetspartners. NK Galans statyett görs till exempel på samma gjuteri som Oscars-statyetten vilket är lite kul.

Om du får fortsätta att göra vad du vill, vad har du för mål?

— Att fortsätta verka och leva på det jag gör. Alla vill väl ställa ut på MoMa men en karriär byggs med små stenar, en i taget. Inte med en stor.

Dela