På Nordiska Kompaniets webbplats används cookies. Cookies som behövs för att webbplatsen ska fungera har sparats i din dator.

Godkänn alla cookies Avböj tredjepartscookies
Vi har stängt Välkommen in imorgon

Stil #38: Ruth Vega Fernandez.

Ruth Vega Fernandez är stjärnan som pryder omslaget av det nya numret av Stil. Under sin tid som yrkesverksam skådespelare har hon hunnit göra stora roller i filmer som ”Call girl”, ”Kyss mig”, ”Gentlemen” och ”Cirkeln”. Hon har spelat scenteater både i Sverige och i sitt hemland Frankrike. Sitt stora genombrott i Sverige fick hon 2007 i Mikael Marcimains tv-serie ”Upp till kamp”. Under våren är Ruth scenaktuell som Lila i ”Min fantastiska väninna” på Årsta Folkets Hus teater, en samproduktion med Kulturhuset Stadsteatern.

Text av Annina Rabe, fotografi av Stefan Zschernitz, styling av Martin Persson.

Att få ha flera egenskaper samtidigt, det brukar annars mest vara män förunnat.

Porträtt
Bildspel: Svart kavaj, 3 299 kr, Boss Woman. Ring med brun sten, 1 450 kr, Cornelia Webb. Denna bild: Rosa kostym, 11 890 kr, Max Mara.

Ruth Vega Fernandez har tillfälligt flyttat med sin familj till Stockholm från hemstaden Paris för att spela rollen som Lila i Min fantastiska väninna, den första boken i Elena Ferrantes tetralogi Neapelkvartetten.
– Först tänkte jag att jag inte kunde vara borta hemifrån så länge. Jag har ju bott utomlands i 25 år nu och när jag är hemifrån för att filma brukar det bara röra sig om några dagar. Fem-sex månader i följd kändes omöjligt, särskilt som jag har en son som är två och ett halvt år. Jag har knappt varit ledig alls sedan han föddes och planen var att faktiskt vara lite ledig nu.
     Men när hon började läsa Ferranteböckerna insåg hon att hon måste gestalta Lila. Det var en del andra faktorer som också spelade in.
– Jag tyckte det var kul att Anna Takanen [chef för Kulturhuset Stadsteatern] hade tänkt på mig specifikt för den här rollen. Och så kändes sammanhanget så fint. En kvinnlig teaterchef, en pjäs som bygger på en kvinnlig författares berättelse om två kvinnor, en kvinnlig regissör. Och det är stort att Ferrante vågar måla upp en bild av kvinnor som är så komplex. Att få ha flera egenskaper samtidigt, det brukar annars mest vara män förunnat.
– Ferrante ger röst åt fattiga människor som inte har språket, och som oftast inte syns på teaterscenen. Det jag kan känna igen hos Lila är hennes tuffhet. Visst är hon modig, men hon är ju samtidigt så jäkla rädd.
Är den tuffheten och rädslan något du själv kan relatera till?
– Verkligen. När man är barn går alla lekar ut på att testa varandra hela tiden. Men sen när man blir äldre handlar det mer om hur bra du lyckas komma in i samhället. Och om du inte har en uppfostran som lärt dig hur man smälter in i ett sällskap, går på ett cocktailparty och pratar med folk, då får du problem. Det märkte jag när jag först började komma in i arbetslivet – jag fattade liksom inte hur man gjorde. Du kan ha hög status på ett ställe för att du är supertuff, medan på ett annat sätt ses du bara som oanpassad.

Skjorta med knytning, 1 499 kr, Tiger of Sweden. Vit tyllkjol, 1 499 kr, Ida Sjöstedt. Guldörhänge, 1 400 kr, Charlotte Bonde. Guldarmband, 2 295 kr, Marc Jacobs.

Ruth tystnar och tar en klunk av sitt örtte. Sedan säger hon att om det är något Neapelkvartetten visar så är det att det inte är möjligt för alla att åstadkomma det de vill.
– Med allt som händer i Europa och resten av världen just nu så behöver man berätta att nej, alla har inte samma chanser. Den där amerikanska drömmen som säger att bara du vill så kan du, den finns inte. Man kan komma från ställen och sammanhang som gör det omöjligt. Till och med om man är äversmart. Som Lila och Lenú.
Det är en väldigt deprimerande tanke.
– Ja, men därför behöver vi också hjälpas åt för att försöka förstå. Det är en sak jag tycker är så häftig med de där böckerna, att de väcker empati.
     I Ruth ryms inte mindre än tre olika nationaliteter. Hon föddes i en bergsby på Kanarieöarna, som dotter till två spanska hippieföräldrar. Familjen var ständigt på resande fot, och hon har växt upp både i Spanien och i Göteborg. På resorna stannade de också ofta till i Paris, staden som sedan ett tjugotal år är Ruths hemstad.
Hur påverkar det dig som person att ha så många nationaliteter? Blir det konflikter mellan dem ibland?
– Jo, det tror jag. Jag har nog sidor från alla de tre kulturerna. Det positiva är att man kan gå utanför sin egen kultur och titta på saker utifrån. Det tror jag är nyttigt och bra. Det svåra är väl att man aldrig känner sig hundra procent hemma. Jag kan inte låta bli att se på Sverige utifrån ett franskt eller spanskt perspektiv. Och det är samma sak med Frankrike, jag kan inte bejaka allt som är franskt.
  

Alla skådespelerskor blir bättre med åldern. Jag tycker att det är mer spännande nu att bära en roll med all den kunskap jag har som jag inte hade för tio-tjugo år sedan.

Svart kavaj, 5 390 kr, Max Mara. Mörkblå klänning med blomapplikationer, 3 499 kr, Ida Sjöstedt.

En sak som hon dock gärna bejakar är franskt mode. Ruth har ett, som hon säger själv, kreativt förhållande till kläder. Hon började tidigt intressera sig för filmkostym och begravde sig i gamla filmer från 30- och 40-talet med stilförebilder som Lauren Bacall och Rita Hayworth.
– Sådan ville jag bli när jag blir stor – en kvinna liksom. Ha på mig boa och sådant. Jag var rätt pojkflickig när jag var liten. Nu tycker jag att det är jättekul att klä upp mig för röda mattan, men till vardags vill jag ha kläder som håller länge. De här byxorna jag har på mig nu har jag haft i 15 år. Vill man ha sådant som håller kan man inte köpa billiga saker. Mina modeförebilder har nog förändrats från excentriska till mer jordnära. Jag älskar hur författaren Françoise Sagan klädde sig, hennes v-ringade tröjor och små koftor – ja, man blir väl äldre, helt enkelt.
Apropå äldre: du är 41. Jag tänker mig att det måste vara en mardröm att åldras i ditt yrke. Är du bra på att hålla sådana nojor ifrån dig?
– Jag tror på ett sätt att det är en mardröm att åldras i det här yrket – och nu kommer väl det citatet att bli rubrik till den här artikeln, haha. Vi i mitt yrke pratar så jäkla ofta om att det är orättvist att man alltid ställer den frågan till kvinnor och aldrig till män. Men det känns som om vi pekar åt fel håll när vi blir arga på journalisterna. För anledningen till att det är svårt att åldras är ju att det finns så få bra roller för kvinnor över 40. Alla skådespelerskor blir bättre med åldern. Jag tycker att det är mer spännande nu att bära en roll med all den kunskap jag har som jag inte hade för tio-tjugo år sedan. Man vill jobba mer men det finnns färre roller. Fast jag tror att det nu håller på att förändras.

I pappersversionen av Stil kan du läsa en längre version av intervjun.

Läs mer

Stil #38: Ute nu!

Läs mer
Dela