På Nordiska Kompaniets webbplats används cookies. Cookies som behövs för att webbplatsen ska fungera har sparats i din dator.

Godkänn
Välkommen in Idag har vi öppet

I huvudet på Göran Sachs.

Nordiska Kompaniets grundare Josef Sachs barnbarn delar med sig av sina minnen från förr.

Göran Sachs har varit med sedan det begav sig. Han minns ringdansen med personalen i Ljusgården på julafton, trälastbilen han fick av farfar Josef när han fyllde fyra år och hur hans mamma provade kläder på NK Franska. Följ med på en resa med NK i tiden och ta del av berättelser som skulle kunna ligga till grund för en egen tv-serie. Kan Selfridges historia bli en tv-serie, varför inte NK:s?

I huvudet på
Göran Sachs fyra år gammal, år 1949, samma år som Josef Sachs avled.

Hur stor roll spelade NK i din uppväxt, och har du själv haft någon roll i varuhuset?
– NK spelade en stor roll för mina föräldrar och under min uppväxt. Josef hade tre barn, äldsta var Ragnar, som sedan blev NK-direktör och som var det i hela sitt liv. Nästa äldste barnet, min far Herbert Sachs, satt möjligen i NK:s styrelse, men han var framförallt vd för flera av NK:s dotterbolag.
– Som ung sommarjobbade jag på NK i Malmö och sålde herrekipering, vilket var jättekul. Jag bodde i Falsterbo, jobbade i Malmö, och festade i Lund, tre eller fyra somrar på raken. Jag jobbade sedan på NK 1973–1978, mitt första riktiga jobb. Först var jag på NK:s utbildningsavdelning där jag introducerade nyanställd försäljningspersonal. Det innebar att jag visade bilder och hälsade dem välkomna och hade gammaldags skolutbildning i distributionsekonomi. Och sedan blev jag något så fint som rektor för NK-skolan. Och då kanske man undrar, vad är NK-skolan? Jo, på den tiden fanns det inte yrkeshögskolor eller yrkesgymnasium så NK hade en egen skola på gymnasienivå för att utbilda försäljningspersonal. Sedan började jag skriva i personaltidningen, och tog till slut över den som redaktör.

Vad minns du själv från varuhuset som barn?
– Det är speciellt en grej som har fastnat och det är julen på NK. Varje julafton samlades NK-personalen i Ljusgården för att dansa långdans. Vi var där hela familjen, klockan åtta på morgonen. Det serverades kaffe och saffransbullar och sedan sa verkställande direktören: ”nu drar vi igång långdansen”. Då drog ett litet band igång och spelade, och vi var runt 300-400 personer som dansade långdans, uppför trappor och ner för trappor genom hela varuhuset. Det var fantastiskt.
– Som barn var jag även många gånger med min mor och handlade på varuhuset. Hon handlade på NK Franska, och det var en riktig cirkusföreställning. Jag tror att de låg på femte våningen, och de fina kunderna ombads att avisera sin ankomst i förväg. När vi kom var det uppdukat med kaffe och bakelser, och sedan förevisades klänningarna på modeller som gick i rummet. De hade min mammas mått, och sedan fick hon komma tillbaka efter ett par dagar och prova sin beställning. Kurt Jacobsson (även vän till Christian Dior), som var chef för NK Franska, var ständigt närvarande och skrapade med fötterna. Han var säkert en skicklig modekonstnär, men också en väldigt speciell personlighet. 

Fotograf Mathias Nordgren.

Har du några egna minnen av din farfar?
– Det första bestående minnet jag har av honom är också det enda konkreta minnet jag har. Jag fyller år den 14 juni, och sommaren 1949 när jag fyllde fyra år hyrde min familj ett sommarställe vid Mälaren utanför Stockholm. Farfar kom ut dit och hälsade på för att gratulera på min födelsedag, och med sig hade han det största paket jag någonsin har fått. Jag öppnade paketet som innehöll en jättestor trälastbil. Den var närmare en meter hög, nästan lika stor som jag, och den hade mellanblå lastflak och röd hytt. Jag blev överlycklig, och minns att farfar stod bredvid och tittade och log. En vecka senare var han död. Han dog på midsommarafton 1949. Tyvärr har jag inte kvar lastbilen.

Vad har du hört berättas om Josef Sachs som person?
– Som person var han, både i sina egna ögon och andras, den självklara ledaren. Han hade dock inte behovet att göra så mycket väsen av det. Han tyckte om att stå i centrum, men på sina egna villkor. Och han var lite fåfäng. Han var till exempel den sista privatperson som fick bjuda årets Nobelpristagare på privat middag.

Hur levde han?
– Han blev tidigt änkling, efter att hans fru dog i sjukdom. Han var mycket social och utåtriktad, med ett stort umgänge, och bodde på Villagatan 5, precis norr om Humlegården. Där hade han hela uppsättningen av tjänstepersonal: bland annat en privatchaufför och en hushållerska som var jättesträng. Han gifte aldrig om sig men bodde kvar i den stora, fina våningen resten av sitt liv. Varje morgon blev han körd i sin bil till NK:s baksida, vid ingången Smålandsgatan som inte finns kvar längre. Där var personalingången. Sedan gjorde han det som man på management-svenska idag skulle kalla för management by walking around. Varje dag gick han igenom hela varuhuset, och var väldigt väl sedd bland personalen som han kände både till förnamn och till familjeförhållanden. Så han var en bland många på varuhuset.

Vad har du själv för likheter med Josef Sachs?
– För det första så är vi båda flintskalliga. För det andra har jag nog fått lite av hans entreprenörsanda. Jag startade mitt egna företag som professionell kommunikatör för 20 år sedan, och det grämer mig att jag inte började tidigare. Sedan har jag skrivit två fackböcker, och Josef skrev ju en bok om sitt liv, en biografi. Så skrivandets förmåga har jag kanske fått av honom, men därutöver kan jag inte se några likheter.
– Och nu måste jag berätta en hemlighet. Varje gång jag går på NK så brukar jag lite diskret ställa mig nedanför bysten på Josef i Ljusgården och titta mig runt omkring för att se om någon kan se några likheter, men det är ingen som har gjort hittills.

Dela